Adoptionscentrums arbete i Indien - ur ett historiskt perspektiv

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om boken "Adopterad från annat land", skriven av några kvinnor som under många år arbetade på Adoptionscentrum.

Läs mer här http://bistandsbloggen.blogspot.se/2015/11/boktips.html

I ett avsnitt beskriver de adoptionsarbetet i Indien från 1960-talet fram till idag:

Indien
Indien blev självständigt 1947 efter nära 200 år av brittiskt styre. Landet är en federal demokratisk republik med 28 delstater och 7 centrala territorier. Det finns flera hundra språk med hindi och engelska som officiella språk. De senaste 50 åren har invånarantalet fördubblats och var 1,2 miljarder år 2011.

När de internationella adoptionerna inleddes arbetade de flesta kvinnor i jordbruket och hade samtidigt ansvar för barn och hushåll. Hårt arbete, graviditeter och bristande sjukvård gjorde livet tungt. Barnen måste hjälpa till och sattes tidigt i arbete. Det var vanligt att sända barn till barnhem för att de skulle få mat och någon slags skolgång. De fick komma hem när de blivit tillräckligt gamla för att kunna göra nytta. En flicka ansågs ofta vara en börda, eftersom det krävdes hemgift för att få henne gift. Därför övergavs flickor i större utsträckning än pojkar. Att vara ensamstående mor var nästan omöjligt. Sena aborter förekom.

På 1960-talet adopterade några svenska familjer barn på egen hand. De bildade 1969 Indisk-Svenska Föreningen som senare gick samman med Adoptionscentrum. Barnhemmen var då överfulla med barn som ingen ville ha. För indierna själva var det på den tiden otänkbart att adoptera ett barn som man inte var släkt med och de hade svårt att förstå att utlänningar ville adoptera. Vad skulle de ha dessa barn till? Var det för att få tjänstefolk? Snart kom motreaktioner från indiska socialarbetare som ville hitta inhemska lösningar. Den beslutsfattare, som tillät adoptioner kunde lätt kritiseras för att exportera barn och ta från Indien dess mest värdefulla tillgång - barnen.

I flera delstater var Adoptionscentrum den första utländska adoptionsorganisationen. Vi arbetade under de första åren på 1970-talet genom medarbetare som hade kontakt med barnhem och sjukhus. Allteftersom sökte vi samarbete direkt med organisationer som drev barnhem. Mot slutet av 1970-talet ökade kontakterna med myndigheter på olika nivåer. Vi engagerade även medarbetare för att samordna verksamheten i olika städer.

Barnhem fanns i både statlig, delstatlig och privat regi. Många drevs av hinduiska eller kristna välgörenhetsorganisationer.De hade olika syn på vad som var en bra adoptivfamilj. Domarna hade också sina speciella åsikter. Även om både beslutsfattarna och vi talade engelska var begreppen olika. En "baby" var ett barn på upp till ungefär två år på de flesta platser, medan "baby" på andra hål betydde ett barn upp till sex-sju år. Att tala om adoptioner i Bombay var inte samma sak som i Delhi eller i Bangalore.

Under 1970 och 80-talet samarbetade vi med drygt 15 organisationer i nästan lika många delstater. På 1980-talet försökte vi utvidga verksamheten men resultatet blev klent. Allt fler indiska familjer började adoptera barnhemsbarn. Adoptionsorganisationer från Italien, Spanien och USA kunde erbjuda föräldrar till mycket äldre barn och större syskongrupper än vad vi kunde. De gav dessutom barnhemmen donationer. Sedan 1980-talet har adoptionerna till Sverige successivt minskat för att nästan helt upphöra.

När de internationella adoptionerna började fanns ingen adoptionslag som gällde alla befolkningsgrupper i Indien. Sådana fanns bara för hinduer. Som kristen utlänning fick man ansöka om förmyndarskap enligt "Guardians and Wards Act" från 1890 för att sedan genomföra adoptionen i Sverige.

År 1984 utfärdade Indiens högsta domstol ett dekret med barnens bästa som ledstjärna. Det reglerade adoptionsverksamheten och uttryckte att adoption är en bra lösning. Det blev olagligt att flytta barn mellan delstater. Socialministeriet godkände 40 indiska välgörenhetsorganisationer för arbete med internationella adoptioner. Tre år senare var antalet 80 medan antalet utländska adoptionsorganisationer som arbetade i Indien uppgick till 297 stycken.

Fram till 1984 fick adoptivföräldrarna direkt i domstol vårdnaden om barnet med tillstånd att ta barnet ut ur landet för adoption i Sverige. I början krävdes en "bond", en försäkring från en indisk person att stå för barnets resa tillbaka om adoptivföräldrarna skulle ånga sig. Till sist behövde utresetillstånd och pass. Hela proceduren kunde ske med fullmakt.

För hittebarn som omhändertagits för samhällsvård var "Directorate of Social Welfare" förmyndare. Detta beslut måste hävas före en adoption. I de fall där någon av föräldrarna eller en släkting lämnat in barnet på ett barnhem blev barnhemmet förmyndare.

En lång rad domstolsutslag och nya förordningar resulterade i tillägg till proceduren. 1996 inrättades en central myndighet, Central Adoption Resource Agency, CARA, som auktoriserade både indiska och utländska organisationer efter ett komplicerad ansökningsförfarande. CARA skulle även ge ett "no objection certificate" i varje enskilt ärende innan det gick vidare till domstol på respektive ort. Flertalet barn reste till Sverige med eskort fram till mitten av 1990-talet. 2002 blev det krav på att adoptivföräldrarna skulle resa för att hämta barnen.

Proceduren blev med tiden allt mer komplicerad och kunde på ett ungefär se ut så här; En mamma som ville lämna sitt barn för adoption undertecknade ett medgivande. Detta dokument kontrollerades av en lokal instans, Adoption Coordination Agency, ACA. För barn som inte hade kända föräldrar annonserades efter släktingar och därefter fattade lokala Juvenile Justice Board/Child Welfare Committee beslut om att barnet kunde adopteras, Barnhemmet måste i första hand söka indiska adoptivföräldrar. Om det inte lyckades letade ACA både lokalt och i andra delstater under en månads tid efter föräldrar. Lyckades inte heller detta gav ACA ett medgivande till att kunde få utländska föräldrar. Barnhemmet informerade den utländska organisationen om ett visst barn och föräldrar utsågs. CARA kontrollerade på central nivå både barnets bakgrundsdokument och adoptivföräldrarnas. Till sist tog en lokal domstol beslut om överflyttning av vårdnaden till de blivande adoptivföräldrarna. Hela den byråkratiska proceduren kunde ta ett år eller mer.

Svensk adoption har hela tiden genomförts i tingsrätt eftersom de indiska domstolarna har fortsatt att besluta om överflyttning av förmyndarskapet i stället för att besluta om adoption, trots anslutningen till Haagkonventionen som Indien tillträdde 2007.

Verksamheten centraliserades 2011. Det innebar att barnhemmen inte längre fick besluta vilken utländsk organisation de kunde ha samarbete med och vem som fick adoptera.

Det har funnits ett stort intresse för återresor till Indien. Adoptivfäderna Lennart Lodin och Rolf Rybäck har lett många gruppresor. Många adopterade har rest indivduellt. Några har varit volontärer på barnhem. De allra flesta adopterade har kunnat besöka "sitt" barnhem. Däremot var det så gott som omöjligt att som adopterad få information om eller kontakt med sin ursprungsfamilj. Mamman hade blivit lovad att hennes identitet aldrig skulle avslöjas. Det fanns ju en orsak till att många barnhem hade en vagga utanför där man obemärkt kunde lämna ett barn och sedan själv försvinna. Om mamman själv kom och lämnade barnet var de uppgifter hon gav ofta felaktiga. Om pappor talades det inte alls.

Enligt vår statistik har Adoptionscentrum förmedlat totalt 3005 barn till och med 2012. Statistiken är dock ofullständig för de första åren.

Bistånd och utvecklingsstöd

På 1970-talet handlade biståndsprojekten om nationell hjälp till barnhem och sjukhus samt stöd till enskilda fadderbarn. Ett stort projekt var Boy's Town i Calcutta. Adoptionscentrums lokala avdelningar samlade in pengar och hade kontakt med mottagarna. Denna typ av projekt upphörde i takt med att många av de eldsjälar som startade projekten avslutade sina engagemang.

Senare har Adoptionscentrum genomfört många projekt med stöd direkt från Sida eller genom Forum Syd. Kvinnors och barns behov har stått i fokus och projekten har syftat till att förbättra deras förhållanden. Några har gällt stödinsatser på ett pojkhem, uppbyggnaden av ett daghem, yrkesutbildning av barnhemsungdomar, stöd till skolor, bespisningsprogram, yrkesutbildning av kvinnor, inrättande av kvinnohus och stöd till ett ortopediskt sjukhus.

Tidigt under 1980-talet började Adoptionscentrum organisera seminarier för indiska socialarbetare och organisationer som arbetade med adoptioner. Projekten fortsatte in på 2010-talet. Andra projekt handlade om att få en ökad kunskap om barnhemsbarn men även om att motverka mord på nyfödda flickor. Ett stort projekt gällde riktlinjer för hur en adoption skulle gå till. Så småningom utvecklades ett program för inhemska adoptioner. Vi har också bidragit till program för utveckling av olika alternativ till barnhem och förbättring av institutionsvården. De senaste projekten inriktades på hur olika grupper av barn skulle få sina rättigheter tillgodosedda. Det gällde barn med funktionshinder eller med HIV.

Adoptionscentrums verksamhet i Orissa/Odisha

Eldsjälen Saila Behera grundade tillsammans med två kvinnliga läkare Basundhara Children's Home 1985. Verksamheten utvecklades till en stor ideell välgörenhetsorganisation med mödrahem, kvinnohus, familjeplaneringsprojekt och ett hem för utvecklingsstörda barn. Madhumita (Madhu) Das var anställd 1995-2012 för att hjälpa Adoptionscentrums familjer på plats.

Mr Mohanti på G. Udayagiri i Phulbani hörde av sig efter ett seminarium i Keonjhar år 1988 och ville samarbeta med oss. Så småningom utsågs familjer till sex barn för adoption, men domstolen i Phulbani fungerade inte och ärendena flyttades till en annan stad. Barnen kom till Sverige efter flera år.

År 1981 besökte Brinda Krishna från SICW i Calcutta Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) i Keonjhar. Barnhemmet ville ha hjälp att finna föräldrar till övergivna barn, Några barn flyttades till Calcutta och proceduren genomfördes där eftersom domstolen i Keonjhar vägrade att befatta sig med adoptioner till utlandet. Det ändrades så småningom. Naru Mohapatra var en entusiastisk föreståndare som uppmanade oss att lära känna barnen. Det var ovanligt. PM Mohapatra var med och grundade MMSB och fortsatte att vara engagerad under alla år. Mr Sastry var länge adoptionsansvarig medan cheferna avlöste varandra. Med hjälp av AC Stockholm Söder startades fem skolor på landsbygden. Många skolungdomar från Nacka har varit på studiebesök under ledning av Camilla Frankman.



Här kan du köpa boken   http://www.adopterad.net/#!kp-boken/cqyu

Indiska kläder - sari

Indiska kläder skiljer sig en hel del från våra västerländska. I de indiska storstäderna har de västerländska kläderna fått ett fotfäste, främst bland män och yngre personer, men det är fortfarande de inhemska plaggen som dominerar stadsbilden.

Här följer en beskrivning av klädesplagget sari:

Kvinnor på stranden i Puri

Sari eller saree är ett vanligt och vackert klädesplagg för kvinnor i Indien och i många länder runt om. En sari består av ett sex meter långt tygstycke. Den vanligaste varianten på hur man bär en sari, är när man lindar den runt sin midja med ena delen draperad över ena axeln, denna del över axeln kallar man pallu.

Till en sari använder man sig av en underkjol så kallad chaniyo (petticoat). Underkjolen köper man i en matchande färg som passar sarin.

Man behöver även en choli, det vill säga en midjekort tight top. Köper man ett sarityg så finner man oftast att en del av tyget ser lite annorlunda ut, men sitter ihop med det övriga. Detta är delen som man syr sin choli av.

Väljer man att sy upp sin sari så syr man en fåll på nedre innerkant som finns där som en tyngd för att få sarin att falla fint samt skydda då sarin ofta är lång och släpar i marken.Saris finner man i massor av olika färger, mönster, och fabrikat. Så det är bara att hitta sin stil i denna djungel.

En sari kan knytas på 118 olika sätt, beroende på vart du är och så klart vad som är inne lite för tillfället. Vill man hitta något passande och kanske inte vet var man letar, kan man alltid kolla på någon Bollywood film för att få lite inspiration. Många skräddare i Indien vet vad kändisar i filmer har på sig och de kan ofta göra något liknande.

I den här videon ser vi en av de 118 sätten du kan bära en sari

Källa: indien.nu

Boktips

När solen envisas med att lysa med sin frånvaro kan det kanske sitta fint med ett par boktips;

Sankmark - Jhumpa Lahiri

Pulitzerprisvinnaren och Man Booker Prize-nominerade Jhumpa Lahiri är tillbaka med en vacker, spännande och inträngande roman. Sankmark är en fängslande familjehistoria som spänner över generationer och geografiska platser.

Två bröder hopsvetsade av en tragedi. En kvinna förföljd av sitt förflutna. Ett land drabbat av revolution. En kärlek som varar även efter döden. En roman utöver det vanliga vars handling utspelas både i Indien och Amerika, skriven av en av vår tids mest lysande författare.

Bara femton månader skiljer i ålder mellan bröderna Subhash och Udayan. De är oskiljaktiga och förväxlas ofta med varandra i den förort till Calcutta där de växer upp. Men de är också varandras motsatser och deras framtid ser helt olika ut.
Det är 1960-tal. Udayan, som är karismatisk och impulsiv dras till Naxaliterörelsen, som slåss mot ojämlikheter och fattigdom. Han riskerar allt för det han tror på. Subhash, den plikttrogne, delar inte sin yngre brors politiska engagemang. Han lämnar hemmet för vetenskaplig forskning i en lugn kustort i Amerika. Men när Subhash får veta vad som hänt brodern återvänder han till Indien. Där hoppas han kunna samla ihop det som återstår av den splittrade familjen och att läka de sår Udayan har lämnat efter sig.

/adlibris.se

En lämplig ung man - Vikram Seth

En lämplig ung man är en roman på över tolvhundra sidor i traditionell realistisk stil, som innehåller en rundmålning av nordindiskt samhällsliv, där minnen av befrielsekampen är levande.

Romanen utspelas under ett drygt år 1950-1952 med vinter, årsfester, hetta och monsun. Successivt introduceras de fyra familjer som står i centrum och ett antal teman, som utvecklas, isoleras och sammanflätas.

En hinduisk Kongresspolitiker och skatteminister i delstatsregeringen i en landsortsstad och hans barn är huvudpersoner. Romanen inleds med den äldsta dotterns bröllop och slutar med den yngstas.
Genom giftermål aktualiseras de andra familjerna och ett tvärsnitt av Indiens befolkning.

Här finns läderarbetare som sluter sig samman och strejkar och en muslimsk storgodsägare, och hans söner och syster, som är politiker. Här finns såväl en frigjord universitetskvinna som en gammaldags kultiverad kurtisan, som flera av männen förälskar sig i och som i slutfasen genom de dolda relationerna till romanens äldre män visar sig bära på en hemlighet som leder till katastrof.

Tyngdpunkten i romanen ligger dock på vardagslivets skiftningar och skandaler.

/världslitteratur.se

Per J Andersson gästar sommarträffen

Journalisten, författaren och Indienkännaren Per J Andersson gästar årets sommarträff och berättar om livet i Odisha.

Per J Andersson (till höger)

Per är reporter på resemagasinet Vagabond sedan starten 1987 och beskriver sig själv som besatt av Indien, ett land han ständigt reser till. Per driver även Indien-bloggen.

De senaste 30 åren har det blivit ett hundratals reportage och hittills fem böcker om landet, den senaste är dokumentärromanen New Delhi - Borås.

Per's senaste bok

Så missa inte detta unika tillfälle att lära känna "vårt" Indien ännu bättre. Föreläsningen vänder sig i första hand till våra barn och ungdomar, men jag är säker på att alla finner den intressant.

I år träffas vi i Ångermanland, närmare bestämt på Mellansels Folkhögskola, 3 mil väster om Örnsköldsvik. Från fredag 31 juli till söndag 2 augusti. Per föreläser på lördag eftermiddag.

Mellansels Folkhögskola

Är du som betalande medlem intresserad, men har inte fått någon inbjudan?
Kontakta då mig via epost:   laila.bystrom@spray.se

Föreläsningen bekostas helt av fondmedel från Stiftelsen Karin och Ernst August Bångs minne.


Varmt välkomna!

Indiens trafikkaos

I Indien är huvudregeln för de flesta bilförare att du inte stannar för någon, säger banktjänstemannen Rakesh Pillai i New Delhi. När han själv tog körkortet bestod provet av några enkla manövrar i 90 sekunder, medan en ensam inspektör övervakade tio aspiranter samtidigt.

Under det senaste decenniet har 1,2 miljoner människor dödats i trafiken i Indien och 5,5 miljoner har skadats allvarligt. Medan Kina på sistone har förbättrat sina vägar har Indien klättrat till första plats när det gäller antalet trafikdöda per år.

Men Indiens problem handlar inte enbart om bristande trafikmoral och trafikvana, och fritt strövande kor på vägarna. Marknaden för personbilar hör till en av de mest snabbväxande i världen och ligger fortfarande i sin linda. Biltätheten sedd till antalet invånare är ännu låg - 41 bilar på 1000 personer, i stort sett samma nivå som i USA år 1917.

I det lagförslag som den Indiska regeringen nu lagt fram ingår bättre vägar, skärpta straff för trafikbrott och sanktioner för biltillverkare som inte klarar säkerhetskraven. I stort handlar det om samma åtgärder som gjort Sverige till världsbäst på trafiksäkerhet.

Alla som färdats i trafiken i Indien kan vittna om detta kaos. De första dagarna håller man i sig så knogarna vitnar, men sen blir man nästan avtrubbad och bara skrattar åt galenskapen. Man kan bara luta sig tillbaka och hålla tummarna att allt ska gå bra.

Här kommer några foton som jag tagit under våra resor i landet:

Blomsterbud

Några getter i baksätet

Paketbud

Tre generationer på en MC

En tidningskiosk på en refug

På väg till återvinning?

Är bussen full hänger man utanpå

Tuta här?

Cykelrickshaw är vanliga

Trångt, trångt, trångt

Källa: TT

Happy Diwali!

Runt om i Indien firas det årligen hundratals, kanske tusentals, festivaler och högtider. Vissa av festivalerna är väldigt lokala medan andra firas över hela landet. Många av festivalerna firas dessutom bara inom en viss religion eller kultur.

Deepawali, eller Diwali som den ofta heter i folkmun, är ljusets festival och firas med stor entusiasm av alla hinduer världen över. Översättningen betyder "raden av lampor" och mycket vanligt är att man placerar ut lampor och oljelyktor runt husen. Det är därför Diwali kallas ljusets högtid. Det tillhör även att man målar en så kallad rangoli vid sin dörr.

Det unika med den här festivalen är harmonin av fem olika filosofier med en dag var för en särskild tanke eller önskan:

Dhanteras är dagen som startar hela festivalen och det är även många Indiska företag som börjar räkenskapsåret denna idag. I år inföll den dagen den 23 oktober.

Naraka Chaturdasi eller Choti Diwali är den andra dagen av festivalen. Den markerar när Lord Krishna och hans fru Satyabhama besegrade demonen Naraka och befriade världen. Denna dag renar man sig och vilar så att man orkar med allt firande den tredje dagen.

Diwali och Lakshmi Puja är den tredje dagen. Då dyrkan man gudinnan Lakshmi, gudinnan av rikedom och välbefinnande. Man besöker Laksmhi-templet för att tacka för föregående år men även för att önska sig rikedom och välbefinnande i det nästa.

Gudinnan Lakshmi

Govardhan Puja är den fjärde dagen. Det var denna dag som Krishna segrade över Indra och räddade befolkningen från åska och regn genom att lyfta Govardhana Hill med sitt lillfinger.

Bhai Dooj är den femte och sista dagen. Denna dag bjuder systrarna in sina bröder till sina hem och ber för deras välbefinnande.

Diwali är en festival av glädje, storslagenhet, klarhet och lycka. Fester anordnas och uppklädda män, kvinnor och barn besöker tempel och vackert upplysta marknader. De flesta besöker släkt och vänner för att lyckönska dem och man byter presenter med varandra. För dem som inte kan besöka någon finns det en uppsjö av kort och presenter att välja bland så att man åtminstone kan skicka något.

Så Happy Diwali till er alla och jag önskar er rikedom och välbefinnande!

Här hittar ni en förteckning över årets helgdagar i delstaten Odisha >> http://www.officeholidays.com/countries/india/odisha/2014.php



Källa: indien.nu

Håll koll på huvudskakningarna

Vi är förmodligen några stycken som missuppfattat indiernas intensiva huvudskakningar. Här kommer en liten instruktionsvideo, som på ett väldigt roligt sätt ger oss en förklaring.

5 vanliga frågor om Indien

1. Är den röda pricken i pannan ett kastmärke?

Nej! Detta är en av de vanligaste missuppfattningarna om Indien. Indiska kvinnor har ofta en röd liten självhäftande tygprick – en bindi – i pannan, eller röd färg i mittbenan. Traditionellt var detta ett tecken på att man var gift. I dag använder många indiska kvinnor bindin oavsett om man är gift eller inte. Den är helt enkelt en dekoration vilken som helst, att jämföras med ett örhänge, utan någon religiös symbolik.

Hinduer, både män och kvinnor, låter sig ibland välsignas/lyckönskas med färgpulver i pannan i form av en prick eller flera streck. Det kan ske i samband med ett tempelbesök, en familjefest eller inför en resa. Vanligast är en röd eller en orange liten dutt. Shivadyrkare målar tre horisontella vita streck i pannan.

Bindi i pannan

2. Ser man på en människa vilket kast hon tillhör?

Nej, men man kan förstås se vem som är rik och vem som är fattig. Att den fattiga är lågkastig eller kastlös – dalit i dagligt tal i Indien – är ganska troligt. Men det finns också daliter som tagit sig upp till toppen av näringslivet och politiken och det finns högkastiga brahminer som lever i armod.

I takt med att allt fler indier lämnar landsbygden för stan har kastsystemet underminerats. Men när det kommer till äktenskap har man järnkoll på vilken kast den tilltänkta tillhör. I äktenskapsannonser står det ofta uttryckligen vilken kast man tillhör.

Egentligen är kastsystemet inte helt olikt den sociala indelning vi har i väst. Traditionellt föddes vi i Europa in i våra yrken och sociala roller, de fyra stånden. Att en bonddotter skulle gifta sig med en lärarson eller en Hökenstierna med en Johansson var socialt oacceptabelt. Och så är det ju i viss mån fortfarande, fast i en mildare form.

Det är egentligen bara två väsentliga saker som historiskt sett skiljer Europas "kastsystem" från Indiens: 

1. Föreställningen om de högre kastens/klassernas "renhet" och de lägre kastens/klassernas "orenhet" har i Europa inte de religiösa och rituella inslag som finns i Indien.

2. Resultatet av kastsystemet. Den sociala segregationen, förtrycket av de lägre stående grupperna, är så mycket starkare i dagens Indien än i dagens Europa.

I byarna på landet där alla känner alla styr kastsystemet tydligare vardagliga handlingar. Förtryck av lågkastiga och daliter tenderar att vara starkare i norra Indien, till exempel i Bihar och Uttar Pradesh, än i södra Indien, till exempel i Kerala och Karnataka.

Däremot är personens efternamn en säker indikator på kasttillhörighet. Om du lärt dig vad namnen står för skulle du alltså kunna fråga: Säg mig vad du heter och jag ska säga vilken kast du tillhör. Namnet kan dessutom avslöja om man är hindu eller inte och vilken delstat man kommer från. Kristna indier har ofta kristna namn som David, Maria och Josef. Muslimska indier har ofta muslimska namn som Husain, Ali och Mohammed. Hinduer som konverterar till kristendom eller islam – vilket förekommer – byter ofta namn i samband med religionsbytet.

Hög- eller lågkastig?

3. Varför är kor heliga i Indien?

Kon är ett slags modergudom för hinduerna, och i en del indiska delstater är det till och med förbjudet att slakta kor och oxar.

Kons särskilda status finns dock inte alls beskriven i de äldsta heliga Vedatexterna. Idén om den heliga kon och därav förbudet mot att slakta kor uppstod efterhand som den hinduiska religionens gudauniversum utvecklade sig.
Sannolikt fick förbudet dock först riktig betydelse som protest mot de nötköttsätande muslimerna, som så smått började invadera nordvästra Indien under 1700-talet.

Innan kon fredades, var den faktiskt ett offerdjur i den hinduiska religionen. Sedan blev kon symbolen för det goda, fruktbara och kvinnliga och fredades på grund av dessa moderliga egenskaper. Det ligger emellertid inte bara fromhet bakom fredningen av korna utan även en del baktankar. Efterhand som Indien fick allt större befolkning att föda, ökade nämligen behovet av kornas dragkraft vid plöjning av åkrarna. Att äta upp sina dragdjur var en alltför kortsiktig lösning på problemet med tomma magar.

Korna i Indien slaktas visserligen inte, men många av dem ser magra och vanskötta ut, där de traskar runt på de indiska gatorna och stoppar trafiken. En indisk bonde slaktar kanske inte en gammal improduktiv ko, utan låter den istället klara sig själv och leva av det avfall den kan nosa reda på. Under tiden kan han dra nytta av kogödseln, antingen som gödning eller som bränsle.

En blyg och helig ko

4. Hur klär man sig som svensk i Indien?

I ett land med över en miljard människor, alla stora världsreligioner, hundratals språk och tusentals etniska tillhörigheter säger det sig självt att det inte finns en gemensam klädkod.

En indisk flicka kan likaväl ha tajt topp och kort kjol (i Bangalore och Mumbai) som fotsida sari med tyg som draperas över huvudet och för ansiktet (i byar på landsbygden). Båda är lika "rätt" klädda för sina respektive miljöer.

Med detta sagt finns det ändå några råd. Om vi undantar storstäderna – där i stort sett all klädsel smälter in – är det bra att tänka på att inte exponera alltför mycket hud. Kvinnor bör ha en tröja med ärmar (kortärmat går bra, men inte nakna axlar), långbyxor eller kjol/klänning som räcker över knäna. Alltför tajta byxor kan också vara bra att undvika om man vill slippa fluktande manliga blickar. Naken mage är däremot inte tabu hos Indiens traditionalister, tvärtom, den traditionella sarin lämnar ofta en glipa just över magen. Män är orättvist nog friare att klä sig lättare. För män finns inga riktiga tabun, förutom att bada naken förstås.

Att klä sig indiskt är inte fel – det kan i vissa fall leda till ett annat, mer respektfullt bemötande. Kvinnliga resenärer kan till exempel skaffa sig punjabi eller salwar kameez (klänning med tillhörande mjuka, pösiga bomullsbyxor) och män kurta (vävd lång skjorta) med en jacket (knäppt ylleväst med indisk krage) till. Många indier kommer att känna sig hedrade över att du valt deras traditionella kläder, som ett bevis på att du uppskattar deras kultur.

Sari och Salwar kameez

5. Blir man sjuk i Indien?

Ja, tyvärr blir många Indienresenärer magsjuka. Men ofta stannar det vid turistdiarré som går över utan behandling på två, tre dagar. Risken för att du skulle drabbas av någon allvarligare infektionssjukdom är liten. För att minska risken för turistdiarré ska man inte dricka kranvattnet och inte äta sallader eller annan kallskuren mat.

Däremot finns det inga belägg för att du lättare blir magsjuk av kött än av vegetarisk mat. Bara maten är ordentligt kokt eller genomstekt – och det är den praktiskt taget alltid i Indien.

Vill du ha lindring när magen krånglar? Underskatta inte de indiska apoteken. De kan ofta hjälpa till med mediciner mot magsjuka som fungerar förbluffande snabbt och effektivt. Det är inte lika hårda krav på recept från en doktor i Indien, apotekspersonalen kan sälja de flesta läkemedel på eget bevåg.

En indisk lunch

"All anticancer and speciality drugs"

Foton: Laila Byström
Källa: Tidningarna Vagabond och Illustrerad vetenskap